"Fatta galopp

Det finns en liten bok som heter "reflection over canter", där gamla mästares skrifter om galopp är citerade. Bland annat beskrivs Gueriniere och överste Podhajsky. Jag har själv inte läst boken, bara fått den recenserad för mig. Slående är i alla fall att alla beskriver galoppfattningen på olika sätt, och att det är svårt att hitta någon gemensam nämnare för hur olika mästare anser att man skall fatta galopp.

Galoppfattningen är alltså ett mysterium. Jag tror inte att det är ena eller andra skänkeln som åstadkommer galoppen, eftersom vi använder skänklarna på samma sätt när vi vill åstadkomma andra saker. Till exempel är hjälperna i fattning med innerskänkeln slående lika hjälperna i öppna. Själva galoppfattningshjälpen ligger alltså fördold i allt det där vi gör i fattningen utan att veta om att vi gör det.

I galoppen är hästen asymmetrisk. Innerbenen är hela tiden längre fram än ytterbenen, inner rygghalva är hela tiden högre än ytter rygghalva. Det finns nog fler exempel på asymmetrin. Förmodligen är det denna asymmetri vi själva på något sätt visualiserar för vår häst när vi får den att galoppera.

Man ser ofta ryttare krångla till galoppfattningen i onödan och lika ofta att ryttare omedvetet ger en massa hjälper som inte alls har med galoppfattningen att göra. Om jag bara är på en skogspromenad är det inte så noga vilka hjälper jag använder för att få hästen i galopp. Där är det viktigaste att hästen alls kommer till galopp. Själv gör jag helt enkelt så ute i naturen att jag ställer mig i fältsits och kommenderar galoppen med rösten, på samma sätt som när jag longerar.

På dressyrbanan har vi ju ett annat krav på galoppfattningen, vilket för övrigt är samma krav som vi har i alla övergångar, nämligen att hästen är i balans hela tiden och att hästen kan gå till önskat tempo i galoppen direkt från den gångart och det tempo som vi befinner oss i och därmed så har vi ju en annan situation än ute i skogen.

Dessutom varierar sättet att fatta galopp på mellan en erfaren häst och en oerfaren och på samma sätt tillåter vi oss på den ovana ryttaren lite yvigare gester än vad vi kan tillåta oss om vi med galoppfattningen vill gymnastisera vår häst.

När du fattar galopp måste du vara noga med din egen balans. Man ser ibland att folk lutar sig framåt för att titta på hästens ben mitt i fattningen. Då är det inte lätt att rida samtidigt. Likadant ser man att folk när de tycker att skänkelhjälpen inte har fungerat, kastar fram överlivet. Det tillfällen då sådana lösningar duger, men på dressyrhästen kan vi aldrig få den kvalitén på fattningen som vi önskar med sådana metoder.

Vi måste ha en bra framåtbjudning, annars blir ingen någon galopp. En okomplicerad fattning får jag om jag balanserar på inner stigbygel och smackar. Ibland kan jag behöva förstärka med spö eller skänkel.

På Strömsholm lärde jag mig att man för att fatta galopp skulle krama på yttertygeln och spänna inre skinkan, inget mer, och det fungerar faktiskt. Förutsättningen är då att man har en häst som är hyfsat lydig, Den senaste tiden har jag flera gången fått elever att åstadkomma snygga fina fattningen genom att be dem spänna inner lår.

När jag själv försöker att göra en fin fattning är det stundtals lårspännandet som blir det bestående intrycket, och stundtals att jag lyfter inner höft framåt-uppåt. Det sista kan ju liknas vid ryggspelet i den 3-taktsgalopperende hästens rygg, där yttersidan hela tiden är lägre än innersidan.

På hästar som väljer att öka farten när du ber om galopp kan det vara lämpligt att bromsa med innertygeln. Detta gör att hästen inte klarar att rusa iväg, utan den måste "stanna upp" och fundera på vad ryttaren vill. Då tar hästen samtidigt rätt på sin balans vilket ger honom möjlighet att fatta en sansad galopp.

Med tiden kan man leka hej friskt just med galoppfattningarna. En lydig häst skall när som helst vara beredd att fatta galopp, like beredd som den hela tiden skall vara att till exempel stanna. Man kan fatta galopp i öppna och behålla öppnan. Man kan från en stor trav fatta en liten, samlad galopp.

Roligt är att från en liten galopp rida fram i en stor trav. Där sätts även ryttarens förmåga att avbryta galoppen. Att sluta galoppera är inte alltid att bromsa. Vis kall inte bromsa bort galoppen, vi skall instruera hästen vilken annan gångart den skall använda. Om vi tar för vana att bromsa och på det sättet få trav eller skritt, får vi problem den dagen vi vill minska galoppen till en piruett eller liknande.

Vi skall tidigt lära hästen att förstå galoppfattningen. En del hästar galopperar otvunget även i de tempon som är lämpliga för ridbanan. Vi kan då även lägga in galoppövningar i det dagliga arbetet. En del hästar har svårt för galoppen och det är då motiverat att vänta med den tills hästen har god ordning på kroppen i de andra gångarterna. Ibland kan man behöva vänta flera åt. Träningsmässigt finns det ingen anledning att galoppera hästen innan den behärskar de flesta rörelser i de lägre gångarterna. Det är samma muskler som arbetar i skritt som arbetar i trav, och som även arbetar i galopp. I långsamma gångarter är det mindre risk att musklerna slits. Skritt är ridningens Tai Chi, och skall ur träningssyfte inte underskattas. Galoppen behövs emellertid för att träna galoppens koordination."

Denna hittade jag på: http://markus.ridakademi.se/

Kram Madde